...att du har en fin sommar!
Remember:

 

Ja här händer det ju inte så mycket tyvärr, ber om ursäkt till er som faktiskt läser denna blogg och som jag vet är intresserade! Jag har haft en väldigt tuff vår och sommar och då orkar man inte riktigt dela med sig av allt som händer, än mindre skriva om en massa mindre viktiga saker, så bloggen har blivit lidande.

Jag kan inte lova att jag kommer igång att skriva snart, men förr eller senare. Det finns mycket som ligger och väntar i skrivkön.

Anledningen till detta blogginlägg är lite att jag vill tala om att jag inte har glömt er, och till de som på något sätt gett mig er stöttning (medvetet eller omedvetet) under denna period vill jag bara säga Tack!
Och jag kommer tillbaka om ni kan ha lite tålamod!

Den andra och viktigare anledningen är att jag måste dela med mig av den jobbiga nyheten att vår högt älskade Luisa har fått vandra vidare. Hon gick över regnbågsbron i tisdags och förenade sig med Chili och Lasse.
Jag har svårt att tänka mig en häst som är mer älskad och saknad än Luisa. Hon var en häst som gick rakt in i hjärtat hos alla som lärde känna henne och det är fint att se att det är många som känner att de hade ett sådant personligt och starkt eget förhållande till denna häst. En klokare, snällare, vackrare häst med större hjärta står inte att finna. Inte en bättre mamma heller, Luisa var alla uppfödares dröm. Hon var snäll att hantera, betäcka, undersöka, få dräktig och aldrig har jag haft ett sto som har haft lättare eller snabbare fölningar. Inte en enda gång hann jag ut i stallet efter att hon började visa fölningstecken och hon var den absolut bästa mamma man någonsin kunde önska till alla sina föl.
Men framför allt var hon en vän för livet, otroligt tapper och stark, känslig och vänlig i ALLA situationer.
 
Jag är så otroligt tacksam att jag fick lära känna detta underbara sto, och ha henne hos mig så länge. 
Hon är så otroligt saknad av så många, men jag hoppas att hon är fri, frisk och betar med sina fina avkommor på de evigt gröna ängarna i Trapalanda. Och att vi en dag får träffas igen.


 

Är det etiskt försvarbart att föda upp hästar?
Det är en fråga som ligger och skaver i mitt bakhuvud hela tiden. Jag skulle så gärna vilja svara ja på den frågan, av den enda anledningen att jag älskar avel och uppfödning, det är min passion.
Men jag kan inte vara ärlig och svara rakt av ja. Jag är kluven och jag inser att kluvenheten faktiskt ligger i att jag vill föda upp hästar, för min egen skull.
Men om vi sätter hästen i centrum, vad är svaret då?

Det är jobbigt att tänka på detta. Om jag ser till min egen resa inom avel och uppfödning så har den varit lång och extremt krokig, fylld av blod, svett och tårar (bokstavligt talat).
Jag har kämpat i åratal med det lilla jag har åstadkommit och på ett högst egocentriskt sätt skulle jag vilja kämpa vidare och se om jag kan uppnå mina mål.
Under åren har jag utvecklat en tanke som uvecklats till en idé som har utvecklats till en planering som jag med väldigt små medel, väldigt små steg i taget börjat sätta i praktik. Det ni som utomstående ser är möjligtvis avkommorna, men inte åren och arbetet och pengarna som föregått varenda en av de avkommor som fysiskt manifesterar sig på marken.

Jag ska försöka förklara.

Jag har varit intresserad av avel i många många år. Efter att min underbara arabhingst Skippen dog i en krock med en bil på E20 mellan Norrköping och Söderköping och jag hade kommit över den första impulsen att aldrig titta på en häst någonsin igen köpte jag min första ”amerikanare”. En ettårig painthingst som jag hittade hos underbara Ola Björkqvist på Gotland. Mitt första sto inköpt enbart för avel var ett underbart fullblodssto med en söt paintunge vid sidan. Jag lånade pengarna att köpa dessa två, och i köpet fick jag med en betäckning med en quarterhingst. På den tiden visste jag inte alls vad jag höll på med, utan såg bara fullblodssto = går att betäcka med lite vad som helst och få renrasigt och det är ju bra. Mycket mer tanke än så fanns det väl inte riktigt bakom det hela om jag ska vara ärlig. Dock har jag alltid varit intresserad av rasavel och inte korsningsavel och där kanske min önskan att ändå jobba för en ras lyser igenom. Inte ens i början handlade det för mig om att bara producera fram föl, utan jag ville verkligen få fram avkommor med ett syfte mer än bara att säljas. Jag hade bara inte så mycket kunskap om hur mycket arbete och kunskap det krävdes, men man måste börja någonstans!
Mitt fina fullblodssto kastade sitt foster och det var min första erfarenhet av uppfödning. Jag var förtvivlad, otröstlig. Det var fruktansvärt!
Jag körde ner henne till samma hingst igen, betalade dyra pengar och släppte henne där hela sommaren på bete med hingsten.
Hon tog sig aldrig. Det kostade mig mycket pengar, utan resultat – mina erfarenheter av uppfödning fortsatte således i samma spår.  
Jag fick ett erbjudande om att ta hem hingsten, jag skulle ”få” honom. OJ, vilket erbjudande! Till lilla mig, jag kunde inte tro det. En egen hingst som jag kunde använda i avel, dessutom men meriterad importerad renrasig quarterhingst. Jag såg inte de röda lamporna som blinkade, jag skulle inte få stå som ägare på pappret, inte stå på livförsäkringen, var tvungen att betala en summa för betäckningar osv. Jag hade huvudet i det blå.
Jag åkte för att hämta hem mitt icke dräktiga sto och ”min” nya hingst. Naturligtvis fick jag betala fullpris för hela sommaren hon hade stått där, men det är ju så det fungerar.
Jag hämtade upp två hästar i uruselt skick. Tunna, hemska i fötterna, ledsna ögon.
Men jag sa ingenting.
Väl hemma fortsatte de att gå ihop men det blev inget föl. Vintern efter fick hingsten en hjärnblödning och dog, lagom till att jag hade fodrat upp honom och skämt bort honom som den kung han var. Återigen var jag otröstlig, och utblottad.

Men jag kämpade på och till slut fick jag mitt fullblodssto dräktig med min egen 3 eller 4-åriga painthingst. Idag hade jag aldrig i livet betäckt med honom, dels för att jag nu vet hur dålig hållbarhet han hade och dels för att jag nu har helt andra krav och kunskaper men då var jag bara glad, äntligen hade jag fått mitt sto dräktigt. Men jag skulle aldrig själv få njuta av min första paintuppfödning då jag sålde henne dräktig. Igen gjorde jag ett stort misstag…. Både mamma häst och sedemera hennes blivande dotter hamnade helt fel och blev gravt misskötta.

Detta grämer jag mig över än idag.
Men då hade jag en fin tröst. Jag hade köpt ett quarter stoföl, dotter till ”min” hingst som jag hade älskat så mycket. Hon var fantastisk, gyllene buckskin, tuff och självsäker och helt underbar. Hon har ingen del i denna historia mer än att det är ytterligare en häst jag senare motvilligt sålde när jag slutligen hade bildat mig en uppfattning om vad det var jag ville föda upp.
Under denna tid var jag ganska förvirrad. Jag ville så gärna föda upp men hade inte råd att köpa ston. Istället tog jag hand om flera hingstar i perioder.. Detta lärde mig dock en hel del om samarbeten och varför man ska hålla sig ifrån det allt som oftast, om det låter för bra är det oftast det. Däremot är jag glad att ha haft dessa hingstar i mitt liv, för de lärde mig också väldigt mycket.

Min dröm och önskan att få föda upp blev bara starkare och starkare, så till slut gjorde jag något dumt och förhastat. Jag tog pengar som var avsedda att bygga till min nya lilla gård och köpte ston till vad jag i efterhand förstod rejält överpris. Sedan försvarade jag det beslutet med näbbar och klor, samtidigt som jag bodde i ett ruckel utan toalett, utan dusch, med värme i ett par utvalda rum och ett läckande tak. Där bodde jag under en av de värsta snövintrarna i mannaminne, 25 mil från min familj, ensam med fem hästar att ta hand om (och två hundar och ett gäng katter), samtidigt som jag slet ut mig i ett annat stall utan lön.
(Jag har aldrig påstått att jag är särskilt smart.)
Jag hade aldrig klarat mig ur den soppan utan mina föräldrar. Av någon outgrundlig anledning har dom alltid stöttat mig i mina galna beslut, trots att pappa alltid sa ”Sälj dom där jävla hästarna” som något slags mantra.

I alla fall, jag sålde rucklet, hade ju inte råd att göra det beboligt nu men jag tyckte det var okej när jag tittade på mina hästar i hagen. Två av dom var dräktiga och skulle snart föla! Jag glömmer aldrig den våren, jag var helt uppfylld av känslan. Jag fick hjälp med att vaka av min goda vän Veronica och det är jag förevigt tacksam för. Jag hade inte ljus i stallet utan hängde upp en sladdlampa och ställde klockan med en timmes mellanrum nätterna igenom.
Två friska fina föl fick jag som belöning! Dessa såldes sedermera, den ena som föl och den andra som ett eller tvååring. Den första fick ett kanonhem, inte den andra och han finns nu inte mer. Ytterligare en sak jag grämer mig över till den dag jag dör.
Jag betäckte om det ena stoet och sålde det andra enligt en annan vansinnig överenskommelse jag hade trasslat in mig i. Denna betäckning resulterade i kastade tvillingar som inte hade upptäckts på ultraljud. Två delikata palominoston. Mer tårar.

Under denna tid satt jag konstant vid datorn, nätterna igenom. Jag kollade på alla de stora tävlingarna i USA, satt med ett anteckningsblock brevid mig och skrev upp varenda häst jag såg som jag gillade, kollade upp stamtavlorna och kollade upp vilka mönster jag kunde hitta. Till exempel vilka linjer/hästar som verkade passa extra bra med varandra och vilka typer av hästar de gav osv. Det var inget litet jobb jag gjorde och det tar egentligen aldrig slut om man vill följa med i utveckligen. Men jag hade börjat inse en sak. Om jag skulle utsätta mig för all denna hjärtesorg, alla risker, både ekonomiska och känslosamma, och hålla på med något som kostade mig så ofantligt mycket tid och pengar så kunde jag lika gärna försöka se till att resultatet blev så bra det någonsin var möjligt. Som en liten parentes blev flera av de hästar jag hade skrivit högst upp på mina listor senare världskända som tävlingshästar eller fadershingstar och modersston.

Så lite öga vill jag tro att jag tränade upp iallfall.

Jag vet att de flesta uppfödare anser, eller vill anse, eller intalar sig själva att deras avkommor är resultatet av noga planering och av högsta möjliga kvalitét men hade det varit sant hade det inte funnits så många dåliga hästar i världen. Och med dåliga menar jag exteriört, genetiskt, hållbarhetsmässigt och sådana saker, inte dåliga som individer. Dessa hästar kommer alltid att dyka upp, även i minutiöst uträknade avelsprogram men i dessa är lägstastandarden och medelstandarden på en helt annan nivå, vilket –om alla avelsprogram var sådana- skulle sänka ”dålighetsprocenten” och höja medelkvalitén dramatiskt överlag och så ser det inte ut idag.
Det är bara att ta sig en titt på Hästnet och liknande sajter.

Iallfall, jag insåg naturligtvis att det inte räcker med att lära sig saker. Man måste kunna investera i rätt material också och det kostar pengar. Pengar är något jag aldrig haft mycket av tyvärr. Så jag fortsatte ta steg efter steg på den långa krokiga vägen men ändrade inriktning.
I samband med en flytt kunde jag investera i ett dräktigt avelssto som jag tyckte höll bra kvalitét av flera anlendingar men främst på grund av hennes avkommor, och hon passade in i mitt ”program” och den typ av ston jag vill använda mig av. Jag köpte även hennes ettåriga son som hingstprospekt.
Jag fick av en slump även låna ett fantastiskt sto som nu, många år senare, fortfarande står i mitt stall.
Båda av dessa ston har sedan visat sig vara enorma ekonomiska påfrestningar för mig av andra anledningar, den ena med en envis bakterieinfektion efter ett svårt felläge och den andra som visade sig vara PSSM positiv men när hon kom till mig fanns det inte ens något test för detta och ingen direkt anledning att misstänka att hon hade det.

Efter flytten förändrades vibbarna och jag fick mitt lilla cuttingsto, hon som kastade palominotvillingarna, dräktig och resultatet blev –voila- ett palominosto med enorm utstrålning!
Mitt vackra importsto fick tidigt på året en kaxig rödhårig dotter och lånestoet som varit hela sommaren innan på betäckning släppte senare på sommaren ur sig en sprakande painthingst.
För första gången kände jag mig lite lyckad! Jag var mer än nöjd över årskullen och glad att mina val hade slått så väl ut.
Alla dessa avkommor såldes, palominon som fölunge till ett, vad jag tror bra hem men hon avlivades som tvååring på grund av kvarka. Igen, en anledning att må dåligt och ligga sömnlös på nätterna.
Painthingsten såldes också, för första gången skrek min magkänsla NEJ NEJ men hjärnan sa att det inte fanns någon anledning att känna så. Det fanns det. En fruktansvärt jobbig period följde som jag aldrig aldrig aldrig vill gå igenom igen. Sömnlösa nätter är bara förnamnet.
Det drog ut på tiden men jag fick hem honom och till slut kunde vi köpa loss honom. Vilken otrolig lättnad….. vid det lagen brydde jag mig inte om något annat än att hitta ett perfekt hem till honom och det gjorde jag. Han flyttade till Norge och hans ägare blev en mycket nära vän! Inga fler sömnlösa nätter (förutom när han blev dödssjuk men det är en annan historia och det gick bra!)
Min rödluva hade jag tänkt behålla, vi hade en rolig tävlingssäsong ihop men som uppfödare måste man någonstans ta det jobbiga beslutet och välja om man ska föda upp eller behålla. Iallfall om man som jag inte är gjord av pengar. Så jag fick sälja, mycket motvilligt vilket jag tror köparen kan vittna om men det lönar sig att vara extra petig för hon har fått det bästa tänkbara hem som finns och tävlas mycket framgångsrikt. Som uppfödare är det guld värt, men framför allt är det obeskrivligt skönt att få ha en lugn mage när man tänker på sina uppfödningar hos sina ägare. Jag sover verkligen gott när jag tänker på henne.

Jag kastrerade och sålde mitt hingstämne. Det hade aldrig hänt några år tidigare. Han hade stammen, meriter redan som föl och var snygg, svartbrun med fantastisk utstrålning. Men nu hade jag börjat kunna titta på hästarna med kritiska ögon, och verkligen utvärdera dom mer opartiskt. Det tog mycket arbete att komma dit kan jag säga. Men slutsatsen blev att han troligtvis inte skulle bli den avelshingst jag ville ha, och om jag hade behållit honom och gjort allt det arbete som skulle krävas för en blivande avelshingst –dvs träning, tävling och meriter, så hade jag gjort det enbart för att det var roligt. Och det hade jag helt enkelt inte råd med. Så jag kastrerade honom och sålde honom som blivande tävlingshäst. Han har också stannat hos sin ägare som älskar honom enormt mycket, jag sover lugnt.

Ett av mina ston fick jag syn på under en clinic där jag var med mitt lille hingsprospekt blivande valack. Här ville magkänslan blanda sig i igen trots en del utomstående varnande röster och jag är otroligt tacksam och glad att jag lyssnade! För att göra en lång historia kort så utvecklades en vänskap med hennes ägare, och efter en lång resa med veterinärer och skador jag inte behöver gå in på fick jag låna henne. Jag hade inte råd att betäcka henne under flera år, jag hade ju egna hingstar men ingen jag tyckte passade henne eller ville betäcka med, så hon gick mest här och var vacker. Och en dag jag aldrig glömmer fick jag henne. Jag FICK henne! Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv även om det kanske inte märktes, men det är svårt att ta emot ibland när man är van vid att bli utnyttjad och i många fall lurad och inte van vid att någon är genuint välmenande utan baktanke. Men det fanns en anledning till att detta sto kom till mig och när jag väl kunde betäcka henne några år senare gjorde hon mig inte besviken.

Under denna period hade jag också ett painthingstämne som jag hade köpt som åring. Jag gillade verkligen honom och hade stora förhoppningar för honom. Med honom tog jag en chans, jag betäckte två ston med honom, oprövad. Men jag tyckte att jag hade tillräckligt med kött på benen för att testa och ett av stona lånades in specifikt för att jag trodde på den kombinationen. Jag hade lånat ett annat sto tidigare i samma syfte men det visade sig att hon hade cystor i livmodern och veterinärer trodde chanserna att få henne dräktig var obefintliga så efter en säsong av att slänga mer pengar i sjön utan resultat fick jag hitta ett annat sto. Hon var mindre meriterad men helt fantastisk. Hon blev dräktig direkt men sedan jättesjuk under hela vintern, mer kostnader, ångest och oro. Hon fölade tidigt, ett otroligt vackert näpet stoföl. Jag skulle vilja skriva att hon var frisk men det var hon inte, hon var född med en extremt ovanlig inre missbildning som heter luftsäckstympani. Suck! En ny stressande och kostsam resa tog sin början, jag har skrivit om den innan så går inte in mer på den men i slutänden blev allt bra. Fölet och felet blev lagat och jag sålde henne. Hon såldes sedan vidare men jag har kontakt med ägaren och hon har det bra. Jag hoppas att hon får komma ut på tävlingsbanan lite mer framöver för det är verkligen en häst med potential! Men vad viktigare är, jag kan sova gott på natten.

Men jag var tvungen att ta ett jobbigt beslut igen. Jag älskade det här stoet, men kände inte att hon passade in i mitt avelsprogram. Det hade varit för mycket problem och jag försökte verkligen hårt att höja kvalitén på alla plan i mitt avelsprogram. Så jag hittade ett nytt hem till henne, men det var riktigt jobbigt. Vad de flesta inte förstå är att stona blir mina familjemedlemmar och jag kan inte bara göra mig av med dom hur som helst när dom inte längre ”passar in”. Så jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till med det, och ändå blev det fel. Men som tur är fick jag chansen att hjälpa till igen senare och nu har hon ett fantasiskt hem. Och jag sover gott.

Det andra stoet fick också en kanonfin avkomma. Bland de snyggaste jag har fött upp. När den skulle åka var magen återigen i uppror men omständigheterna tvingade mig att genomföra det. Magen hade återigen rätt. Hon dog senare i en mystisk hagolycka som jag fick höra om från tredje part. Sömnlösa nätter.

Jag försöker alltid lära mig något av allt som händer och dessa upplevelser lärde mig en hel del om vikten av att vara selektiv vad gäller spekulanter och hästköpare, samt att alltid lyssna på magkänslan som alltid varit väldigt stark och högljudd hos mig. Sedan jag började applicera desa enkla regler har det sett mycket bättre ut, peppar peppar!

Plötsligt fick jag chansen att ta hem en av de bäst stammade hingstarna i Europa. Dessutom väldigt meriterad och redan bevisad i avelsboxen. En hingst jag tittat på tidigare men aldrig haft råd att betäcka med. Han ansågs vara lite ”ute” i Sverige men jag vet vad jag vet, och jag vet att han håller hög kvalitét och har en stamtavla som aldrig blir omodern ens i USA. Jag var väldigt försiktig innan jag vågade gå in i det samarbetet. Minns väl, inga andra samarbeten har direkt fallit väl ut för mig och särskilt inte när det gäller hingstar. Och jag har ju haft några….
Men dels handlade det om ett annat förhållande, enbart affärsmässigt och det går inte att komma ifrån att ingen hingst som någonsin varit aktuell tidigare av de jag har haft eller faktiskt sedermera tackat nej till har varit i klass med denna. Så enkelt är det. Och han passade in så väl i mitt program, han var perfekt till mina ston både exteriört och stammässigt. Han är en outcross i sig och med mina stons stammar skulle resultatet bli välstammat utan att vara inavlat, något som tyvärr verkar vara alldeles bortglömt när det gäller gångarts/pleasureavel och quarter. Det är viktigt för mig.
Jag var fruktansvärt nervös när han skulle komma. Vi har ingen fin anläggning, det finns ett garage fullt med skit som är det första man ser, lera, en trasig lösdrift, inga fina trästaket osv. Och jag ska vara ärlig, de flesta som avlar pleasurehästar på en viss nivå är ganska kapitalstarka. De har superfina anläggningar och allt är tiptop. Så är det inte här och det är något jag är väldigt självmedveten om, även när det kommer till spekulanter. Alla våra pengar går in i hästarna och det blir inte över till något annat.
Men det är en annan sak jag har lärt mig. De som vet vad de håller på med vet vad de ska titta efter också. Och det är inte lera eller skräp i ett uthus.

För att gå vidare på min krokiga väg så underlättade det såklart fantastiskt att ha en bra hingst hemma på gården. Äntligen kunde jag betäcka mitt fina gåvosto och gåvorna fortsatte komma! Hennes avkommor är helt fantastiska och har sålts snabbt till kanonköpare, utomlands. De är så unga ännu men min förhoppning är att de kommer ut och verkligen visar vad de går för.
Mitt lånesto har också fått fantastiska avkommor med honom, men smolket i bägaren är naturligtvis att hon visade sig vara PSSM positiv. En av hennes senare avkommor visade sig vara positiv också och jag var tvungen att göra en enorm ekonomisk förlust på den till förmån för ett bra hem med kunskap om sjukdomen. Men det gjorde ändå att jag kunde sova gott, tyvärr var det inte långvarigt då han plötsligt drabbades av en svår skada i bogen. Jag vet inte hur det kommer sluta för honom, åter igen något som håller mig vaken på nätterna.
För att inte tala om vad hans mamma gör...
Mitt vackra importsto som kostade mig så mycket pengar har inte kunnat producera ett föl sedan det första jag fick. Det är inte hennes fel…. Jag körde henne till en fin dubbelregistrerad hingst jag tyckte passade henne perfekt men det gick aldrig vägen ut. Första året hade jag både henne och lånestoet hos hingsten en säsong, utan resultat. Året efter körde jag dit enbart henne och efter lång tid tog hon sig, bara för att drabbas av ett mycket svårt felläge och ”red bag delivery” på våren där vi nästan förlorade henne. Veterinären slet i fyra timmar för att få ut det döda fölet, en stor och mycket vacker hingstunge som jag kallade för Angel. Mer tårar.
Sedan visade sig att hon dragit på sig resitenta bakterier i livmodern som vi slitit med sedan dess. Detta har kostat mig enorma pengar, tre säsonger hos hingst, två betäckningsavgifter, otaliga behandlingar och fler sömnlösa nätter.  

Jag ska förklara lite närmare varför alla dessa sömnlösa nätter när det gäller mina hästar och särskilt mina uppfödningar.
Hur man föder upp hästar ser ju som bekant olika ut för alla. Mitt sätt har jag kommit fram till, det funkar bäst för mig helt enkelt.
Jag vill inte ha fler ston än att jag har en nära personlig relation med var och en. Jag känner dom utan och innan och de mig. Jag vill ha tid att ge dom, var och en, dagligen.
Detsamma gäller såklart hingsten men även deras föl. Jag gillar att få fölen tidigt på året till skillnad mot många andra och det har två huvudsakliga anledningar.
Dels vill jag vara klar med mina egna betäckningar och gärna släppt ut mina ston och föl dygnet runt när det är dags för eventuella utomstående ston att betjänas. Och dels vill jag ha den första tiden till att bilda en relation med varje avkomma innan de går ut på bete. Detta är helt enkelt mycket lättare när det går på rutin, när man tar ut och in dom flera gånger om dagen vilket man måste göra om dom inte kan gå ute hela dagarna –och det kan dom inte i början under vårvintern eller tidiga våren.
Man lägger på och tar av täcke och grimma, leder dom ut och in från dag ett. Mer än så behövs inte, men det ger en grund som sitter kvar efter betet. Det är stor skillnad på de föl som haft denna tidiga erfarenhet och de som föds under betessäsongen även om mina alltid föds inne under uppsikt i stallet.
Detta behöver inte betyda att fölen står inne för mycket eller blir överhanterade. Det handlar inte om ”imprinting” där man håller på och lyfter och kramar och hanterar det stackars nyfödda fölet under tiden den ska få vara ifred med sin mamma utan bara normal hantering men från dag ett. Min modell är denna och det fungerar bäst för mig. Jag känner således fölen mycket väl när de går ut på bete och kan med lätthet visa dem för spekulanter utan stress under sommaren, för att inte tala om att det underlättar vid verkning/hovvård, veterinärbesök som vaccinering och chipmärkning, ID koll osv osv.
När fölen fått denna första erfarenhet sitter det. På vintern/våren när fölen blir åringar behöver man knappt röra dom, men man kan ta in dom när som helst ensamma i stallet, binda upp och pyssla. Det är en överlägsen metod tycker jag, för att sedan slippa överhantera dom. Jag har också märkt att spekulanterna verkligen uppskattar att man vet så mycket om fölet och dess reaktioner på saker och ting.

Men det betyder också att även om de säljs som föl och åker till sin nya ägare direkt efter avvänjning så känner vi varandra väldigt bra och det i kombination med all tid och energi jag lagt ner innan jag tog beslutet att just det fölet skulle bli till, samt var med vid befruktning, vårdat stoet under dräktigheten och varit med när fölet fötts och tagit sitt första andetag och gett den dess första slurk mjölk, gör att detta är familjemedlemmar. Familjemedlemmar som ska säljas.

Det låter hårt när man säger det så men det är vad man gör.
Jag glömmer inte dessa hästar när de lämnar gården. Jag släpper inte taget om dom mentalt. Jag är så engagerad som köparen låter mig vara och jag oroar mig, gläds, sörjer dessa avkommor till den dag de dör.
Det är också en anledning till att jag aldrig kan bli för ”stor” uppfödare, dvs ha för många ston eller för många avkommor. Jag är inte den typen av uppfödare. Jag är mer som en mamma som alltid kommer att oroa mig för mina barn, hur stora dom än blir.
Kontentan blir att när det är något problem eller om det blir fel så kommer jag att genomlida det också, precis som hästen och/eller deras ägare. Det är anledningen till alla sömnlösa nätter.
Som uppfödare har man ingenting att säga till om när hästen väl är såld, och det är precis som det ska vara. Har man köpt en häst så vill man inte ha någon som lägger sig i vad man gör med den. Men som säljare betyder det att man tar risken att se hästen man bryr sig så mycket om fara illa, lämnas i träning hos någon man vet inte är sjyst, säljas till någon annan man själv inte skulle sålt till osv osv. De flesta uppfödare kan nog släppa detta, särskilt om de föder upp och säljer många hästar. Det är omöjligt att hålla reda på alla. Men jag kan inte det och jag har nära kontakt med alla ägare till mina uppfödningar hittills.

Men frågan är hur länge det går. Det kommer en gräns då det blir för många avkommor och då om inte innan kommer jag att sluta. Jag har aldrig kunnat vara helt affärsmässig när det gäller min uppfödning och det är på grund av att det är mina familjemedlemmar det handlar om.
Jag är livrädd för att hitta en av mina uppfödningar på annons till underpris till exempel. Risken har defintivt minskat sedan jag blev selektiv med spekulanter. Jag sätter sällan ut annonser längre på de sedvanliga sidorna på nätet, förutom på facebook och ibland på någon tidnings sajt.
Det kan säkert hända att jag annonserar på dessa sidor igen men när jag utvärderat de hästköpare jag haft hittills har de flesta/bästa kommit via andra vägar.
Jag har inget emot dessa salusidor i sig och har haft bra resultat där när det gäller en viss typ av hästar men med sämre resultat vad gäller en annan typ.
Numera kommer det mycket färre spekulanter och tittar, men å andra sidan brukar det sluta med att dom köper. De senaste hästarna jag har haft till salu har sålts till den första som kommit och tittat, även om det varit flera som varit intresserade. Det har med förarbetet och engagemanget att göra.

Men jag kan inte sluta läsa annonser på nätet och undra vad som händer med alla dessa billiga hästar till salu. Dumppriser hit och vrakpriser dit, sänkt pris –kom och köp. Dräktig igen, du får den betäckt på köpet, bla bla bla. Folk betäcker sitt salusto, får inte sålt, kanske får sålt om dom dumpar priset och lägger till en betäckning, och om inte så betäckt märren igen när den har fölat och så har man tre hästar man inte får sålt! Föl som ligger ute till salu, sedan ute igen som raggiga åringar till halva fölpriset, ge bud!

Så -dags att knyta ihop säcken och återkomma till det jag skrev i början.
(Har du orkat läsa hit så tack, då är du verkligen intresserad! ;))

Är detta verkligen etiskt försvarbart? Jag måste fundera på -varför gör man det? Varför föder man upp nya hästar som potentiellt kommer leva i 20+ år och då behöva ett hem, mat, vård osv.
För att man har ett så stort ego att man bara bryr sig om sin egen passion för uppfödning utan att tänka på vad som kommer hända med avkommorna. Ett år, fem år, tio år från nu.
Sitter alla som föder upp hästar och oroar sig, har sömnlösa nätter på sömnlösa nätter över hästar de sålt, avkommor de producerat? (Någon har ju bevisligen tagit på sig att sätta alla dessa hästar jag ser på annonserna till världen.) Och om dom gör dom det, Varför fortsätter dom då? Varför fortsätter jag?
Fortsätter jag?

En annan sak är dom som bråkar och slåss med näbbar och klor för att folk ska säga att det är okej att de betäcker en häst med en dominant genetisk sjukdom eller andra bevisade/dokumenterade problem som kan påverka en avkomma. Dessutom i de flesta fall hästar som inte själva presterat eller producerat något som har presterat bra (och då menar jag inte vunnit tre WRAS pleasureklasser i livet, no offence).
Vad ska hända med avkommorna? Är det någon som bryr sig? Hur många ser hela bilden, ser att det finns ett överskott på hästar och kan tänka sig att sluta avla även om andra fortsätter.
Dvs tar smällen för någon annan, i hästarnas namn.

Jag kanske kastar sten i glashus, det är jag medveten om.
Men jag funderar på detta ofta och det är inte självklart att jag fortsätter föda upp.
Jag vågar iallfall ifrågasätta mig själv. Mina ston gick tomma förra året, och då är det bra ston och det står en bra hingst i stallet, och det har varit efterfrågan på avkommorna –något som faktiskt inte är särskilt vanligt i dagens marknad och trots att de faktiskt prissätts högre än de flesta om inte alla hästarna på Hästnet och liknande.
Jag har under de senaste två åren fått flera erbjudanden om att låna ston som verkligen inte tillhör medelskiktet, utan bra, meriterade fina ston som jag helt ärligt inte skulle ha råd att köpa själv. Det är jag mycket tacksam för, men hittills har jag tackat nej om än lite motvilligt ibland ska jag erkänna.
Ändå funderar jag på om det verkligen är rätt.

Jag VILL fortsätta, jag brinner för det, jag har lagt ÅR, BLOD, SVETT och TÅRAR i floder för att komma hit och ändå måste jag fråga mig om jag gör rätt, gör jag Hästarna någon tjänst? Finns det en plats för nya hästar bara för att de inte tillhör gruppen som har svårt att hitta ett hem?
Vad tycker du?

Är det verkligen etiskt försvarbart att fortsätta producera hästar (eller andra djur för den delen), när det är så många som lider och när det inte finns köpare till dom som redan finns?

Även om just de man själv producerar blir sålda.

Och, om man med handen på hjärtat kan erkänna för sig själv att man måste dumpa priserna på sina hästar och/eller hela tiden står med för många hästar som inte blir sålda, måste godta köpare man egentligen innerst inne inte tror är bra, är det etiskt försvarbart att ändå fortsätta? Hur motiverar man sina beslut då?
Eller intalar man sig själv att man gör rätt bara för att man kan göra det?
Hur många erkänner för sig själva att de faktiskt sitter i någon av de ovan beskrivna situationerna?
Vem bryr sig?

TILL MIG!!!!

Hur bortskämd är inte jag då!!!

Handstickad tröja o blingig pleasuremössa från underbara Linnéa i Norge, Axels ägare. Axel som för övrigt är helt frisk och på G, jag har hört det ryktas om galoppombytesserier, Western Riding nästa! 
Jag träffade Axel och Linnéa på Paintchampionatet, då hade han bara varit igång i några veckor efter att han blev friskförklarade från polyneuropatin och mirakulöst kunnat komma till Sveriges Paint SM!
Är så otroligt imponerad av honom och gladare än jag någonsin kan uttrycka över att han är frisk och att Linnéa köpte honom! 

   

Frågade på facebook om vad jag skulle skriva om när inspirationen tryter och tar gärna emot förslag på det! Bara jag har ett ämne brukar hjärnan spinna igång på högvarv och tangentbordet glöder!

Förslagen jag har fått hittills är både roliga och spännande!   

-Köpa häst -Vad betalar du för? (detta har jag snuddat vid innan men det är också något som verkligen intresserar mig så detta ska jag fila på! Förmodligen ytterligare ett rött skynke för vissa…)

-Hantering av unghästar (kul!)

-Hyllningsblogg till Axel (fnissar, ja det är ju inga problem men kanske får inkludera några fler uppfödningar i hyllningarna ;) Det finns en outömlig källa av hyllningar för dessa hästar och deras ägare!)

-Plönninge, naturbruksgymnasiet i Harplinge där jag spenderade tre år av mitt liv mellan -93 och -96. Känns dock som att det kanske borde få en egen bloggsida, inte alltid lika seriös! haha.

Nåt du vill läsa mina förvirrade tankar om?

Det här med dagens hästmarknad och lite annat smått och gott.

Alltid en brännande het fråga. Alla kan väl vara överrens om att hästmarknaden legat på botten i några år. Om den håller på att hämta sig eller ej är en intressant fråga.
Det som alltid slår mig är att de som slutar avla är de som lägger ner mycket pengar i sin avel, de som ofta besitter mest kunskap och har ett långtgående avelsprogram med tanke bakom.
De som fortsätter är dels dom som vill ha för på sitt snälla sto –naturligtvis avlar de ”för sig själv”, de ska behålla avkomman (ofta kommer dessa avkommor ändå ut på marknaden förr eller senare).
Dels är det uppfödare som inte har så mycket pengar i varje produkt (avkomma), ofta ganska många hästar i avel och som vill sälja och få in pengar snabbt i första hand.
Eller så är det dom som har gott om pengar och inte behöver bry sig så mycket om marknaden, de kan sätta sina avkommor i träning och vänta ut den eller bara samla på sig hästar.

Observera att jag inte lägger några värderingar i detta just nu. Det är ett fritt land och man får göra vad man tycker är bäst. Hålla med om andras val behöver man inte som Yoda skulle uttryckt det. Och vissa tycker säkert att jag kastar sten i glashus för att jag själv föder upp om än i liten skala och jag påstår inte att jag är avelsproffs. Men om man nu har tänkt den tanken kan man prova att läsa igen och läsa vad jag verkligen skriver. ;)

Jag brukar alltid får kritik om jag tycker att folk säljer sina föl för billigt eller dumpar marknaden mer. Det är så intressant, folk tror att jag tycker det för att jag då inte får mina avkommor sålda. Det roliga är att jag hittills alltid har fått mina avkommor sålda. Oftast senast som åringar och utan att dumpa priserna. Och de som gapar högst på mig är ofta de som har X antal hästar till salu och känner sig kritiserade för att dom själva säljer attans billigt, skriver ”vrakpris” och liknande i annonserna och i princip ger bort sina hästar till vad som bara måste vara en förlust om man räknar på det, alternativt att man gjort ekonomihästar och sparat in på diverse i hästens uppfödning. Vad som är ännu mer intressant är att dessa människor ändå har betäckt allt dom har, nya föl på gång som ska säljas nästa år. Hur går det ihop sig undrar jag?

En uppfödare sa till mig att min uträkning på vad en fölunge kostar att ta fram är orimlig, hade det kostat så mycket hade ingen haft råd att avla. Nja, klart man kan dra ner kostnaderna för ett producera en fölunge, inget snack om saken. Det får ju stå för dom. Och den springande punkten är att många HAR inte råd att fortsätta avla. Men dom fortsätter ändå.

Så hur påverkar detta marknaden? Ja det är ju ganska glasklart. Den översvämmas av billigt framställda produkter. Den mer okunnige spekulanten som är ute och letar häst tycker förmodligen att det är rena julafton! Tyvärr inser dom inte att av dessa billiga hästar skulle dom kunna pruta ganska mycket, för säljarna är förmodligen ganska stressade. Det kallas köparens marknad. Särskilt nu på hösten. Hett tips! Billiga hästar kan oftast bli ännu billigare. I alla fall om dom är ute på annons. På hösten. Go for it! Eller fundera ett varv till.

Sedan finns det de spekulanter som inte ens skänker en blick åt en unghäst som ligger under tillverkningspris. Dessa spekulanter har ofta koll på vad de vill ha, hur de vill att hästen ska vara uppfödd och hur en häst bör vara uppfödd för bästa chans till hållbarhet osv. De kan missa guldkornen som är billiga av någon annan anledning än att de är billigt producerade, såvida de inte säljs via kontakter istället för annons. Jag rekommenderar definitivt att sälja billigare men bra hästar via kontakter och inte annons. Just för att det i regel är en milsvid skillnad på klientel.

Sedan har vi de som gärna betalar vad det kostar men av princip inte vill köpa svenskfött utan importera, helst från USA men kontinenten är okej helst om någon känd tränare eller uppfödare är inblandad. Inget fel i att importera, jag har själv gjort det och kommer göra det igen om jag har råd och hittar precis vad jag vill ha. Tyvärr är det det första och största kriteriet för vissa. Ihop med kända namn på stamtavlan och gärna en flashig färg eller look. Sedan spelar det ingen roll att hasorna är vända åt fel håll och säljs till avel trots att den inte ens är inriden, eller att hästen är sprutad årligen under hela sin ridkarriär. Dessa spekulanter glömmer gärna att uppfödningen i USA ofta är under all kritik med våra mått mätt, och att det är svårt att ha koll på hur det går till. Man kan ofta inte åka dit och kolla på föl och unghästar, klämma o titta på foder och undersöka miljö, hagar, hantering osv. Men det flyger helt ut genom fönstret om priset är rätt, namnet är rätt och vanligtvis kloka och kunniga människor översköljs av den där spännande, kittlande känslan av att få importera en blåblodig häst från USA. Eller ännu värre, jag har sett folk betala bra för och ta hem rena vrak, hästar som skulle dumpas bort där borta och som inte har i aveln att göra (för alla importer måste givetvis användas i avel…). Sorgligt på så många plan, inte minst för den stackars köparen som faktiskt är grundlurad men inte ens har en aning om det själv. Varför kan folk inte ta hjälp, bra hjälp och sluta ha så bråttom? Oavsett vart dom vill investera sina pengar.

Nåja, tillbaka till den svenska hästmarknaden. Det kan vara svårt för en seriös liten uppfödare att hitta sin plats på marknaden mellan mängd/ekonomiuppfödare och flashiga importer. Det är tråkigt att det ofta är de som försvinner först, men samtidigt klokt av dom. Det är de som slutar att betäcka i något eller några år när de märker att det går trögt att sälja, hellre än att dumpa priserna på sin produkt och börja sälja med förlust och förstöra marknaden för sig själva och sina kunder, tex de stoägare som betalt för att betäcka med deras hingst och vill ha en marknad för avkomman.
Samtidigt finns det en plats för dessa ”boutique-uppfödare” och fler och fler börjar inse fördelen med att köpa tex en unghäst från någon med en plan, som kan redovisa produktionskostnaderna och visa på varför man tillverkat just den hästen som man är intresserad av och som lagt ner arbete på avkomman från dag 1 och fram till försäljning.
Det är ett mervärde som är ovärdeligt för kunden och fler och fler kunder inser detta.

Samtidigt som säljarna inser att vissa köpare är bättre än andra ur rent affärsmässig synpunkt och då kan erbjuda ett bättre pris om frågan uppkommer. Ett exempel är om en uppfödare som försöker skapa ett framgångsrikt avelsprogram säljer till en köpare med tävlingsrutin och meriter och som verkar vara en perfekt match för just den hästen eller någon som har nära samarbete med en duktig tränare vars elever pushas att komma ut internationellt på tävling osv. Att då vara flexibel med priset kan för säljaren betyda att en del av värdet betalas på ett annat sätt –dvs genom att hästen tävlas framgångsrikt och gör reklam för avelsprogrammet, hingsten eller vad det nu må vara. Naturligtvis är det alltid en chanstagning, för både säljare och köpare men så är det när vi jobbar med levande individer.
Med det sagt behöver inte ett hem hos en mindre tävlingsrutinerad person, eller hos någon som inte alls är intresserad av att tävla, vara sämre för hästen. Men rent affärsmässigt sämre för säljaren och då kanske man står fast vid begärt pris eller inte diskuterar priset för mycket.
I det läget är det en väldigt individuell bedömning hela tiden och det kan därför vara svårt att sätta ett pris på hästen i annons, för inget är skrivet i sten. Det är anledningen till att många, främst som föder upp och/eller säljer tävlingshästar/prospekt, inte gör just det; skriver ut priset. Man ska aldrig vara rädd för att kontakta en sådan säljare och fråga om priset, ett tips är att skriva vad man söker, var man har för erfarenhet och mål samt gärna sin prisklass.

Att skriva vilken prisklass man letar tar emot för många, man tror att säljaren kommer att rätta sig efter ens maxpris. Så är inte fallet! Inte med seriösa säljare som i exemplet ovan, de har redan satt ett utgångspris och avvikelser från det kommer inte att ha att göra med hur mycket pengar spekulanten har att handla för. Eller jo förresten, det kan det men då handlar det om att man isåfall justerar nedåt för att köparen känns rätt. En seriös säljare som har 65 000:- som utgångspris kommer inte att höja med 10 000:- för att spekulanten skriver att dom letar för max 75 000:-. Det blir kontraproduktivt. Som säljare ska man ha koll på vad man behöver få ut för hästen (och tala om varför ifall någon frågar) och veta i förväg hur mycket man kan röra sig från den summan.

Kunskapen hos hästköpare måste öka. Oavsett om man letar skogsmulle, rutinerad tävlingshäst eller lovande talang. Det är det enda sättet att komma tillrätta med marknaden.
Någon sa till mig att det är marknaden som styr priserna. Ja på kort sikt kanske det är rätt, men förklara då för mig hur en uppfödare/säljare ska kunna sälja till ”marknadspris” under produktionskostnader år efter år. Det går inte. Så enkelt är det. Kontentan blir att massor av duktiga uppfödare/säljare kommer gå back och förr eller senare försvinna samtidigt som de som spottar ur sig billiga hästar på löpande band kommer att översvämma marknanden. Och när de inte klarar av att dra runt verksamheten längre står tre till på kö att ta över.
Vart är vi då om några år?
Nej min uppfattning är att om man inte kan få ut produktionskostnaden för avkommorna, förutsatt att dom är väluppfödda och man inte snålat in på viktiga saker såklart, så ska man inte betäcka om. Stå inte där och dumpa/vräk bort dina hästar och samtidigt betäck om dina ston! Och faktum är att många av oss har fått ut rimliga priser för avkommorna även de senaste åren, har inte stått kvar med några unghästar i åratal och sedan fått sälja under tillverkningskostnad och skriva panikannonser. Så, undrar vem som har bäst affärsstrategi egentligen?

Okej, någonstans här kommer det in lite värderingar ändå. Det är svårt om inte omöjligt att undvika men jag försöker faktiskt se den stora bilden här. Vad vill hästmarknaden ha och vad behöver den för att överleva och bli starkare igen –något som ändå alla som säljer häst måste vara positiva till? Så även om jag tycker en massa saker betyder det inte per automatik att jag dömer andra, folk får väl göra vad dom vill (inom lagliga ramar) och jag har gott om vänner som inte alls dela min uppfattning om olika saker.

 
En annan aspekt är att om man tar på sig att föda upp och sälja levande djur så måste man ta ansvar för dom. Ingen har röntgensyn och även hästar som är uppfödda efter alla konstens regler kan vara behäftade med fel, och det får man räkna med både som säljare och köpare.
Hetsjakten på säljare och den orimliga lagstiftningen är också en stor anledning till att seriösa, särskilt små, uppfödare väljer att sluta. Det är för stor risk. Där måste det till en förändring och det har jag skrivit om innan. De fula fiskarna slingrar sig alltid undan lagstiftning och ansvar, men de seriösa åker dit för att dom tar sitt ansvar? Hur är det bra för köpare i slutänden?
Med det sagt, det finns saker vi VET om och kan UNDVIKA. Genetiska sjukdomar som PSSM och HYPP till exempel. Det finns ingen ursäkt att medvetet avla vidare på dessa hästar och sedan gnälla över att de inte kan säljas till fullpris, eller inte kan säljas alls. Och då skylla på de som gjort folk medvetna om sjukdomarna. Det är rent ut sagt trams.
Nu finns vetskapen sedan flera år och har man ändå avlat fram tex en PSSM positiv så får man ta ansvar för det, inklusive den ekonomiska smällen. Jag sitter inte här och leker översittare, jag har varit där själv. Men inte hade jag en tanke på att gnälla på någon för att värdet föll på min PSSM positiva avkomma. Jag avlade fram honom, jag bestämde mig för att sälja honom, jag får ta ansvaret. I slutänden var jag bara glad över att hitta ett lämpligt hem åt honom, den gigantiska ekonomiska förlusten var redan ett faktum. Han såldes för ca 15% av ursprungligt pris (som han i princip var såld för så inget önsketänkande) på ett års avbetalning, en rent symbolisk summa.
Samtidigt blev jag som liten uppfödare med för tillfället två ston i avel, ståendes med ett av dom stona som värdelöst ur avelssynpunkt och en stor ekonomisk belastning rent företagsmässigt.
Ja det är skit, men det är ingens fel. Jag får ta smällen och det får alla andra i samma situation också göra. Att hästar behäftade med fel/genetiska sjukdomar faller i värde på marknaden är ett faktum som vi alla måste deala med. Den enda vägen ut är att ta ansvar, gå vidare och se till att vi gör det vi kan för att eliminera problemen i framtiden. Att skrika hysteri, låta bli att testa, låta bli att tala om ifall hästen är positiv för en dominant genetisk sjukdom  är INTE ett alternativ och inget som kommer hjälpa marknaden på sikt.

En annan sak jag vill ta upp angående det här med marknaden är att vi måste hjälpas åt som säljare. Var inte så egocentriskt att du inte kan rekommendera andras hästar till någon som letar, även om du råkar ha en som passar själv. Det tjänar ingen på i längden. Ändå är det såå svårt för folk att göra det, särskilt när marknaden är tight och svår. Det är förståligt, men kontraproduktivt i längden. Om marknaden för just de hästar du säljer ska flöda måste du hjälpa andra i samma båt! Vi måste hjälpas åt! Och om din häst är rätt för just den köparen kommer det vara den de köper i slutänden i alla fall. Om inte är det större chans att köparen rekommenderar andra köpare att kontakta dig, för de vet att du har kontakter och delar med dig av dom!
Det har hänt mig flera gånger, jag har haft ett föl eller unghäst till salu och spekulanter frågar, jag har talat om alla jag vet som jag tycker passar på vad köparen letar efter och de har gladeligen kommit tillbaka och köpt min uppfödning istället, tom när den varit dyrare. Om något är de mer säkra på vad de verkligen vill ha. Och även om du tipsar köparen om en annan häst och de inte kommer tillbaka utan köper en häst som passat dom bättre hade din häst varit fel för dom, och du har hjälpt en annan säljare, som kanske rekommenderar dig nästa gång. Det kan inte bli fel! Du vill väl att din avkomma ska komma till just rätt hem?

Ja då kan man väl konstatera att jag har trampat ett gäng hästfolk på tårna igen. Det är faktiskt inte min mening, jag vill bara skriva lite om hur jag ser på marknaden och på hur vi ska lösa det. Det behöver inte alls vara min lösning som är den rätta och jag påstår inte ens att jag har en lösning men jag har i alla fall funderat på problemet.
Det är mycket möjligt så att marknaden vill ha billiga hästar punkt, och att det är viktigare än hur dom är uppfödda, kapacitet och liknande. Det är möjligt att kostnaderna för att producera hästar ökar ännu mer så ingen har råd att föda upp hästar längre, eller att dom sänks och att då även de som har mer investeringar i sina uppfödningar kan sänka sina priser.
Jag ser redan en brist på bra svenska uppfödningar (oavsett ras) och mer allehanda konstiga korsningar, hästar enbart avlade på färg och diverse andra billiga hästar på marknaden. Antingen är det så det kommer förbli, eller så kommer de små ”butiksuppfödarna” plötsligt ha en unik plats på marknaden, där deras hästar efterfrågas. Jag pratar nu inte bara om westernraser, utan i princip hela hästmarknaden. Och jag undrar vart alla dessa billiga hästar tar vägen när det inte finns köpare till alla…. Vilken sorts liv får dom. Och vilken sorts död.

Och jag har sagt det igen, men det är nog bäst jag upprepar mig. Jag har inget emot korsningar i sig, men tycker det ska vara samma urskiljning om inte hårdare i den aveln med tanke på att man famlar mer i mörkret vad gäller tex gener och nedärvning, samt att man ska ha ett uttalat avelsmål och utforma en väg dit även om man avlar korsningar. Dessutom bör man vara lika noga med att undvika dåliga gener, dålig hållbarhet och och/eller dålig exteriör i korsningsavel och där brister det tyvärr ofta.
Dock finns det väldigt kunniga och seriösa korsningsuppfödare (för sjutton i princip varenda ridponnyuppfödare avlar ju korsningar). Och personligen kan jag tycka att det är lika korkat att korsa två quarterhästar av helt olika typ och användningsområde, eller för att man som första kriterie vill ha en viss färg osv, som att korsa två raser av helt olika typ och användningsområde. (Däremot måste vi titta mer på korrekt utförd utavel (outcross) men det har jag redan skrivit en hel blogg om tidigare.)
Och det finns väldigt oseriösa fölproducenter i renrasig avel också men då ligger dessa i princip uteslutande i en viss prisklass (det finns alltid undantag som bekräftar regeln). Det är ganska tydligt när man tittar på den stora bilden att en viss typ av uppfödare, som jag hellre vill kalla fölproducenter eller nåt liknande, är mer frekventa i gruppen korsningsavel och uppfödning av billiga renrasiga hästar. Tyvärr, för alla är inte oseriösa eller okunniga men åker med på det bananskalet i andras ögon. Dock spelar det kanske ingen roll om försäljningen av hästarna är det viktigaste?
Jag vet inte. Men jag känner till korsningsuppfödare på både häst och hund som är mycket mer seriösa och kunniga än vissa renrasuppfödare och det är ju lite trist att dom inte kan ta mer betalt för sina djur än vad ekonomiproducenterna kan, rasrent eller ej.

Vad tror du och hur tycker du vi ska tackla problemen med marknaden?

Jag VEEEET! Men det ska bli ändring, lovar.

Jag har bytt webhotell och domän till min hemsida. Ny adress kommer att bli www.coolqh.se men jag har inte hunnit sätta mig och göra hemsidan ännu. Eftersom jag fick hjälp att göra den andra från början och den var gjord i Frontpage som jag vare sig har på denna datorn eller vet hur man bygger hemsida i -måste jag göra en helt ny.
Och det har inte hunnits med, först måste jag dessutom lära mig hur man gör! haha

Därför kommer hemsidan att bli lite enklare och kanske inte lika snygg, men vi får se....

Jag måste dock prioritera den då jag måste få ut saluhästar, info om avelssäsongen 2014 och annat viktigt! Så jag lovar, ska försöka få till detta snarast!

Det är ju så mycket som händer hela tiden! Jag hoppas ni följer Cool Qh på facebook! 

Den uppdateras hela tiden med info och bilder! Där kan ni tex se årets föl (till salu!), Primus andra avkommor samt hur det går för dom och Cool QH's uppfödningar på tävlingsbanorna osv!

Vad gäller bloggen så kom gärna med önskemål om det är något särskilt ni skulle vilja ha mina ord och åsikter om!

Jag kan iaf i dessa installningstider passa på att nämna att jag erbjuder foderstatsberäkning för din häst till en kostnad av 250:- inkl moms.

Det jag behöver för att göra det är följande:
*Analys på det/de grovfoder som ska/kan användas inkl makromineraler (mikromineraler är bra men valfritt).

Om hästen:

*ras

*ålder

*kön

*önskad vikt/uppskattad vuxenvikt om det är en unghäst

*hull

*lättfödd/svårfödd/normalfödd

*arbete
*ev dräktighet, digivning

*ev problem, sjukdomar

Skriv gärna om det är något särskilt fodermärke/fodermedel du önskar använda så räknar jag på det men garanterar inte att det passar in i foderstaten. Jag kommer inte att rekommendera foder jag tycker är direkt olämpliga utan räknar på det som passar bäst. Jag är oberoende, dvs säljer inga foder men har naturligtvis en uppfattning om vilka olika foder jag tycker är bra respektive dåliga till häst. :)

Maila på coolquarterhorses@telia.com

Ja inte jag då, men detta samlade jag ihop och lämnade till en trevlig lastbilschaffis som heter Jimmi på fredagsmorgonen. Tyvärr var det ingen som hakade på och lämnade mer grejer här men jag tycker jag fick ihop en ok mängd iallafall, det blev 3 sopsäckar och en flyttkartong med grimmor, hästtäcken, hundtäcken, matskålar, mediciner, sprutor, kanyler, sårvårdsprodukter, munkorg, löpskydd, borstar, kardor, benpaddar, flughuvor, bajspåsar mm...ja och inte att förglömma, Svensk CHOKLAD till personalen som ska vara mycket eftertraktat! :)

Jag är en samlare, som alla  mina nära vänner vet. Och jag HATAR att slänga saker.... men vilken bra lösning av problemet detta blev!!! :)